De små människorna...

...

Vi har många små människor som besöker Tjårren.
De är små... till växten alltså.
En del når inte ens upp till kassadisken, utan får hoppa upp och slänga fram godiset de vill handla. De tittar alltid storögt på då de får växel tillbaka.
De tror stenhårt på att de går därifrån flera hundramiljonerstusen piratpengar rikare, eftersom pengar som väger något självklart måste vara mer värda än den ynka papperspeng (100:- ... rich neighbourhood...) de lämnade fram!?

De kan faktiskt vara jäkligt tuffa att förhandla med ibland.
Om de har en tia och har handlat något som kostar sju kronor och bara har tre kronor kvar att handla för, hävdar de ofta att de visst borde få en chokladbit (som kostar fem kronor) till reducerat pris... tre kronor kanske...!?
De vet att de att de har ett bra förhandlingsläge!

Ibland så vinner de - ibland förlorar de.

Det är ett evigt givande och tagande.

Barn är annars den enklaste typen av människa som finns.
Det enda man behöver tänka på är att vara sig själv och inte förställa sig, annars blir man per automatik en clown i deras ögon.
En clown är bara på låtsas - en rolig farbror; inte att ta på allvar för han är bara skojjig och så ramlar han och slår kullerbyttor och sånt där annat dumt.

Om man tappar dem här så kommer de aldrig mer att lyssna på vad man har att säga, hur viktigt det än må vara.
Nej, det är viktigt att man visar auktoritet och verkar bestämd, på ett strikt men vänligt sätt naturligtvis - precis som mot vilken annan människa som helst!

Visst, barn kan vara jobbiga och påstridiga ibland, men HEY! vem är inte det?

Om det är något som jag inte förstår då jag förväntas betala dyra pengar för något jag inte har full koll på, ger jag mig inte föränns jag fått en fullgod förklaring på mina undringar.

Jag hatar verkligen att inte förstå vad jag förväntas betala för!
Vill ha en fullständig bild framför mig, lixom.
Det spelar ingen roll om det är bilen som ska servas eller en ny DVD som ska inhandlas; jag vill veta vad jag pyntar för!

Senast var det en sotarräkning, där de skrev på fakturan att de varit i Tjårren och fejjat skorstenen i tre timmar, när både jag och Brossan SÅG - med egna ögon, att de bara var här i max EN timme.
Då vi påtalade detta för sotarnas chefer menade de att de hade tre timmar som standard då de fakturerade för sotning och att det inte spelade någon roll om arbetet i själva verket bara tog en timme.

Vi menade då att VÅR standard var att betala för den tid arbetet faktiskt tog - inte mer, och att vi hade en lucka i Oktober för förhandlingar i tingsrätten i nämnda ärende.
Att vi tänkte polisanmäla och stämma dem för deras saltade faktura och att vi verkligen såg fram emot ett konstruktivt möte med dem i The Hålans Ting...

Vi fick en ny faktura dagen efter där de fakturerade för EN timmes arbete.

Så...
Ett barn är ju egentligen ingenting annat än en liten vuxen.
Svårare än så är det inte!

Jag brukar köra med 100 frågor.
Om jag inte når avsedd förståelse ens efter 100 frågor så är nog köpet inte lönt att ens genomföras. Då brukar jag gå därifrån... avbryta köpet.

Ingen fråga i 100 frågor är för dum, inte då jag är konsument.
Om säljaren råkar tycka det, vänder jag bara på klacken och går därifrån, fullkomligt medveten om att det är jag och inte säljaren som har tjänat pengar.
För vem vill egentligen göra en dålig affär?

Kanske det är därför som jag gillar barn så mycket:
De kräver hela tiden att få veta.
De ger sig inte föränns det fått veta.
De vet att de till slut får det förklarat för sig, som om de vore fem år.

Barn vill jag ha någongång...

Ciao

//S - Man