Dumsnål...

...

Det var en gång för läääähähänge sedan, då min mamma var 5 år gammal.
Hon och hennes ett år äldre syster skulle gå till badstranden tillsammans med deras far.

De skulle få köpa varsin glass i glasskiosken, men de fick absolut inte äta upp den innan de kom fram till stranden - en nätt liten
promenad på fem-tio minuter.
Deras pappa lindade omsorgsfullt in glassarna i papper och menade att "någon jääla måtta får det ju faktiskt vara på glass-slaffsandet. Dyrtsomfan är det oxå. Hela 1 öre för lite frusen is? Hmpf!".

När de kom fram till stranden, och flickorna äntligen skulle få äta upp sina glassar, fanns det naturligtvis ingenting kvar av dem.
De smalt fortare än gubben kunde säga "ojdå!"
Kvar fanns bara två våta glasspinnar och en duo mycket ledsna systrar.

Deras pappa fick således svälja stoltheten och köpa två nya glassar åt dem vid strandkiosken, där glassarna kostade oerhörda 2 (!) öre.
Flickorna skulle annars ha varit helt otröstliga, det visste han, för han hade ju faktiskt lovat dem varsin glass.
Så principfast som gubben var uppfyllde han sitt löfte och alla plaskade lyckligt omkring resten av dagen.

...................

Jag minns en gång när jag var liten (ja, nu var ju inte det fullt så länge sedan...), den gången då morfar stack till mig en femma och sa lite hemlighetsfullt i mitt ena öra:
"Ta du den här och bjud en kamrat på Bio. Köp lite snask oxå, men säg inget till mamma - fniss fniss fniss!"

Öh... även med den tidens valutakurs så var fem spänn dumt lite.
En bio gick kanske på fyrtio-femtio spänn och med lite godis on the side...
Näpp! Det kalaset gick inte på en femma - no way!

Min morfar, som arbetade som lärare, var inte dum eller ointelligent på något vis - tvärtom! Han var mycket smart och begåvad.

Han var bara väldigt snål.
O-er-hört snål!

Dumsnål.

Dessutom fuskade han alltid i schack, men det är en annan historia...

Ciao

//S - Man